Denna avhandling undersöker retorisk flertydighet som en egenskap hos uttryck som adresserar sammansatta, heterogena publiker. Avhandlingens syfte är att utveckla konceptuella verktyg för analysen av flertydiga kommunikativa handlingar, för att undersöka vilka utfall de kan möjliggöra. Avhandlingens utgångspunkt är att uttryck är meningsfulla och fundamentalt sociala handlingar, som alltid är en del av en pågående social dialog. Som sådana, kan ett uttryck förstås som retoriskt flertydigt om det kan betyda olika saker för olika publiker i sin yttringskontext.Den första av avhandlingens två analyser undersöker Lars Werners inledningsanförande vid Vänsterpartiet kommunisternas 29:e kongress våren 1990. Analysen visar att Werners tal hade funktionen att utöva en subtil diplomati i den djupa ideologiska konflikt som då rådde inom partiet, genom att talets uttryck var pragmatiskt flertydiga i relation till de olika ideologiska positioner som kommit till uttryck i partiets förnyelsedebatt. Den andra analysen visar att Fredrik Reinfeldt vid Moderaternas partistämma 2005 höll ett tal som var flertydigt ifråga om syftet med det förnyelseprogram han förespråkade. Genom talets polysema ordval och syntaktiskt och pragmatiskt flertydiga konstruktioner kunde partiförnyelsen, såsom den implicit framställdes i talet, förstås som antingen en genuin reform av partiets identitet och målsättningar, eller som en strategiskt reformistisk position med syftet att uppnå antingen partiets traditionella konservativa mål eller visionära liberala mål. Analyser av receptionen av de två talen bekräftar några av fynden från de primära retorikanalyserna av talen. Analyserna visar att flertydiga uttryck kan ha den retoriska funktionen att orkestrera olika publiksegment i gemensamma ageranden som ligger bortom deras direkta, publikspecifika responser. Jag argumenterar att det flertydiga uttrycket kan förstås som en medlingshandling mellan olika uppfattningar om ett gemensamt problem, och att detta kan blottlägga vilka utvecklingar av en kontrovers som en sådan handling kan möjliggöra retoriskt. Specifikt så visar jag hur Werners tal var formulerat på sätt som kunde övertyga hans sammansatta publik att anta en gemensam pluralistisk reformistisk radikal identitet, vilket bland annat innebar att ta bort kommunistetiketten ur partinamnet. Jag visar också hur Reinfeldts tal kunde övertyga de olika delarna i hans sammansatta publik att hans förespråkade förnyelseprogram var direkt i linje med deras skiftande politiska målsättningar, vilket kunde tillåta publiken som helhet att gemensamt försöka genomföra förnyelseprogrammets sakpolitiska förslag. Undersökningens fynd har implikationer för teorin om den sammansatta publiken. Jag argumenterar för att behandla den sammansatta publiken som ett dualistiskt fenomen: Både som en adresserad samling av olika konstituerande delpubliker, sammansatta i egenskap av det samtidiga tilltalet, och därför som en artikulerad enhet. Detta perspektiv kan vara till hjälp för att upptäcka de roller, relationer och den ordning som impliceras av ett uttryck, och som uttrycket har den retoriska potentialen att möjliggöra i den tilltalade gemenskapens framtida utveckling